5 snabba till Carina Seth Andersson

Berätta lite om dina aktuella projekt just nu.

Bland annat arbetar jag vidare med Marimekko och Skrufs Glasbruk samt några nya uppdragsgivare, som delvis inte är offentliga ännu. Jag har även öppnat ett litet showroom med butik nyligen, på Södermalm. För övrigt håller jag på med tre stycken utställningar. Den som ligger närmast i tid gör jag tillsammans med keramikern Kina Björklund och kommer att visas på Utås Galleri söder om Umeå. Till hösten har jag en soloutställning hos Galleri Sebastian Schildt i Stockholm med unika objekt i glas. Det blir ett sista projekt tillsammans med glasblåsaren Eino Mäkelä, efter 30 års samarbete. Den tredje utställningen kommer att visas i Tokyo under 2020. Skillnaden mot mina tidigare utställningar i Japan blir att denna gång kommer jag i samarbete med japanska hantverkare att tillverka allt där. I motsats till att det tillverkas i Sverige och sedan fraktas dit. Det känns lite läskigt att släppa kontrollen genom att ha tillverkningen på distans, men samtidigt spännande.

Vad skulle du, från ditt perspektiv, säga kännetecknar din design?

Det är en fråga som man ställer sig själv hela tiden och som är svår att besvara. Jag är ganska långsam i mitt arbetssätt och har inget behov av att lansera nya saker hela tiden, utan låter gärna processen ta lite mer tid. Kanske tänker jag därmed att produkterna kan få en längre livslängd. Min design är mindre tidsbunden och ganska lågmäld i sitt uttryck. Inspirationen kommer ofta från bruksobjekt. Jag jobbar mycket med enkla former och att hitta de rätta proportionerna. Samtidigt måste det finnas något som sticker ut och stör lite. Något som känns fel, fast ändå inte fel.

Våren och sommaren är en period med många tillfällen att duka vackert. Vilken är din relation till det dukade bordet?

Det är en viktig relation för mig, men inte som i den konservativa dukningen. Jag tycker att det är spännande att blanda stilar, produkter och materialiteter för en uppdukning. Om man har allt likadant kan det lätt bli ganska tråkigt. Det finns något roligt i att duka upp, även till vardags. Man kan prova sig fram med olika tallrikar, servetter och andra objekt. Även en enkel detalj kan göra mycket för helheten. Ytterligare ett sätt att variera dukningen på är med variation i texturer. Då blir det också ett annat spel mellan materialen.

Du jobbade med det dukade bordet för Nationalmuseums kollektion NM& bland annat. Vad finns det för olika saker att tänka på när det gäller att formge produkter för ett dukat bord?

Det är viktigt att objekten är funktionella och ”goda att äta och dricka ur”. Ett bestick till exempel ska vara som en förlängning av handen. Det måste både vara behagligt att hålla i och samtidigt optimalt anpassat för att stoppa in i munnen. På samma sätt ska en skål formges med de rätta vinklarna så att det går enkelt att äta ur den med en sked. Allt har att göra med själva ritualen att äta. Ett av de glas jag gjorde för NM&, tillsammans med Skrufs Glasbruk, har ett så kallat knappben, med en liten knopp mitt på foten. Det är en dekorativ detalj, men ger samtidigt ett bra grepp, vilket förhöjer användarupplevelsen.

Du undervisar också en del. Vad ser du för tendenser hos dina studenter idag?

En tendens jag ser just nu är att studenter generellt sett vill jobba med sina händer. Man vill förstå materialitet, vilket också blir ett sätt att vidareutveckla såväl material som gestaltning. Materialitet är väldigt centralt för mig, i min formgivning. Idag när det är så enkelt att hitta bilder och inspiration på nätet blir det tyvärr lätt att man inte tar sig tid att ge sig ut och ta in hur något verkligen ser ut. Det kan vara stor skillnad mellan att se ett föremål på bild och att få uppleva det i verkligheten. Men även här finns det ett större intresse från studenterna igen, vilket är mer än positivt.