På besök i porslinsfabriken
Designbase gör fabriksbesök hos anrika Villeroy & Boch, som har huvudkontor och två fabriker i sydtyska Mettlach och Merzig.
Anrika Villeroy & Boch grundades redan 1748 och firade därmed sitt 270-årsjubileum under 2018. Allt började i Audun-le-Tiche i Lorraine i nordöstra Frankrike, där fransmannen François Boch, som ursprungligen sysslade med kanonkulor, började tillverka bordsporslin tillsammans med sina tre söner. 1767 öppnade han en fabrik i Septfontaines i (det närbelägna) Luxemburg, vilket har gett upphov till ett av varumärkets äldsta mönster, Old Luxembourg och sedermera dess uppdaterade efterföljare, Old Luxembourg Brindille, som lanserades under jubileumsåret 2018 som ett komplement till originalet. Fabriken var den första storskaliga tillverkaren. Den växte snabbt och blev en tidig representant för industriell massproduktion, samt satte Septfontaines på kartan som en synonym för hög kvalitet.
1809 flyttade Bochs fabrik till sydtyska Mettlach, där Jean-François Boch köpte ett tidigare Benediktinkloster och gjorde om det för porslinsproduktion. Jean-François hade studerat vid École de Science i Paris. Han utvecklade bland annat ett nytt ugnssystem samt tog fram ett vitt och hållbart keramiskt material, som var billigare än porslin och därför gjorde företagets produkter tillgängliga för en större del av marknaden.
Två konkurrenter slår sig samman
Större delen av produktionen sker fortfarande lokalt i Tyskland.
En av familjen Bochs konkurrenter var affärsmannen Nicolas Villeroy, som fokuserade på innovativ keramiktillverkning, bland annat genom att använda kol som bränsle och anlita experter från England och Frankrike. 1836 slogs de två företagen samman, och deras synergier resulterade i stark tillväxt. Efterhand blev de en av den tidens första globala aktörer, med försäljning både till Europa och Nord- och Sydamerika. Sortimentet utökades med glas, för att komplettera dukningsprodukterna, samt kakelplattor, de så kallade Mettlacher Platten. De senare inspirerades av en arkeologisk upptäckt, en mosaik som Villeroy & Boch fick i uppdrag att restaurera. Plattorna har sedan dess prytt golven bland annat i Moskvas Bolsjojteater, Kölns magnifika katedral, tunneln under Hudson River i New York, samt det olycksaliga skeppet Titanic. Även terrakottafasader blev en viktig produkt och på 1900-talet inleddes produktion av sanitetsprodukter för badrum och senare kök, som idag är en av de två huvudverksamheterna, vid sidan av dukningsprodukter.
Villeroy & Boch hade en nära relation inte enbart ur en affärsmässig synvinkel. 1842 gifte sig Eugen Boch (fjärde generationen, som blev adlig som von Boch år 1892) med Nicolas Villeroys barnbarn Octavie.
1902 lät familjen Boch bygga ett slott i Mettlach, där de sedan bodde fram till 1942 då det omvandlades till ett krigslasarett och därmed undgick bombningarna. Efter kriget användes slottet först som tillfällig bostad för företagets krigsdrabbade medarbetare och deras släktingar, för att senare förvandlas till ett elegant hotell, som fortfarande är i drift.
Familjedrivet i Mettlach sedan 1809
Idag drivs Villeroy & Boch vidare i åttonde generationen. Livet i byn Mettlach är till en stor del centrerat kring de två fabrikerna, för duknings- respektive sanitetsprodukter, där den förstnämnda numera befinner sig i grannorten Merzig, en kort bilfärd från Mettlach, tillsammans med det stora centrallagret.
Företagets huvudkontor ligger kvar i det historiska benediktinklostret, där det även finns ett museum kring verksamheten nu och då. I museet visas bland annat historiska och nya kollektioner och mönster samt ett stort antal samarbeten i begränsad upplaga, med spännande teman som till exempel Coca Cola, Thanksgiving, Bocuse d’Or, eller New York. Här finns också ett kafé som är helt klätt i vackert kakel, från Villeroy & Bochs egen produktion.
Många ur företagets personal arbetar i städer som Trier och Saarbrücken och pendlar till jobbet. Totalt har Villeroy & Boch 7500 medarbetare världen över, med försäljning i 125 länder och en omsättning 2018 på 853 miljoner euro. Större delen av produktionen sker fortfarande lokalt i Tyskland medan vissa produkter även tillverkas i Asien. Bland varumärkets celebra kunder märks bland annat de belgiska och spanska kungahusen samt den framlidna Lady Diana, som hade servisen Geranium. Därutöver har Villeroy & Boch en lång tradition av att leverera serviser till påvarna.
Bakom kulisserna i fabriken
Efter att ha övernattat i det vackra slottshotellet välkomnas vi nästa morgon i fabriken för dukningsprodukter av Franz-Rainer Schuster, som arbetar här sedan fem år tillbaka. Han förklarar att det även finns en liknande fabrik i östra Tyskland. Där tillverkas det ”ihåliga” produkter, som muggar, medan fabriken i Mettlach står för ”platta” produkter, som bland annat fat och skålar, till ett antal av 22 miljoner föremål per år.
Franz-Rainer börjar med att visa oss de olika material som används för porslinsprodukterna i premiumporslin och premium-benporslin, och hur de kombineras för bästa kvalitet och hållfasthet. ”Det är lite som att baka en kaka, det gäller att använda rätt ingredienser och mått”, säger han med glimten i ögat.
Inledningsvis pressas porslinsmassan till rätt form, då är föremålen fortfarande sköra. Därefter skickas de in i en förbränningsugn med en temperatur på 1200 grader. Under förbränningen krymper produkterna. Det är en relativt nyckfull process som inte kan förutsägas exakt. Därför förekommer det naturligt en viss variation i slutresultatet. Efter förbränningen glaseras produkterna på löpande band genom en glaseringsmaskin, för att sedan förbrännas igen. Franz-Rainer förklarar att dukningsprodukter kräver minst två förbränningsmoment. Beroende på typ av dekoration kan det dock bli upp till fyra olika förbränningar under tillverkningens gång. Sanitetsprodukter å andra sidan går bara igenom en enda förbränning. Förbränningsprocessen kan vara flera timmar lång.
Robotar och handarbete
Det är moderna tider i fabriken och stora delar av produktionen sköts av robotar, till exempel utskärning, puts, polering, stapling och transport från en station till en annan. Greppar gör roboten med en skonsam vakuumfunktion. Man känner sig nästan som i tomtens verkstad. Franz-Rainer berättar att högsäsongen för försäljning (föga förvånande) är under augusti till december. Därför ökas produktionsmängden under våren för att bunkra upp med produkter.
Vi promenerar sakta genom fabriken och får ta ett steg åt sidan när en automatiserad truck kommer farande med en last färdigförbrända tallrikar. Till sist når vi kvalitetskontrollen, som görs efter all dekoration och förbränning. Den sker ingalunda med robotteknologi utan av en kompetent dam som knackar på muggarna (i det här fallet) en och en med en penna. På ljudet som uppstår av knackandet kan hon avgöra om det finns en spricka eller svaghet i porslinet. Därefter synar hon noggrant kanter och ytor. Vissa produkter släpps igenom som första eller andra sortering medan andra behöver slipas och glaseras om. De som har för stora brister kasseras och materialet återanvänds i produktionen.
Även vid dekoreringen av produkterna är det handarbete som gäller, och all manuell kvalitetskontroll och dekorering av dukningsprodukter sker på fabriken i Merzig. I dekorationsavdelningen arbetar flera medarbetare med att med stor precision klistra på mönstermallar. Var och en som har provat att applicera ett klistermärke på ett fönster vet att detta inte är helt enkelt. Här är dessutom ytan som det ska fästas på böjd, och det är inte bara ett märke som ska klistras på, utan det ska göras gång efter gång utan minsta veck eller avvikelse. Vissa delar, som kopparnas handtag till exempel, handmålas av specialiserad personal. Det är imponerande att se hur precist men ändå konstnärligt de målar på de sirliga linjerna. Vår guide berättar att från allra första början gjordes all utstansning och målning för hand.